Idén att människor “lär sig svenska snabbare” om vi slutar erbjuda tolk låter handlingskraftig. Men den saknar stöd i forskning och riskerar att bli dyr, farlig och orättvis.

Tolkning i vård, skola, socialtjänst och rättsväsende är inte en bekvämlighet. Det är en förutsättning för att människor ska kunna förstå beslut, ta ansvar för sin hälsa och delta i samhället. Att ta bort möjligheten att förstå är inte språkpedagogik. Det är exkludering.

Dessutom är detta inte bara en fråga om “service”. Förvaltningslagen slår fast att myndigheter ska använda tolk om det behövs för att den enskilde ska kunna ta tillvara sin rätt, och patientlagen betonar att information ska ges utifrån mottagarens förutsättningar och att vården så långt som möjligt ska försäkra sig om att patienten har förstått.

En kvinna som nyligen fått asyl sitter på vårdcentralen. Hon har haft återkommande magsmärtor i flera månader. Läkaren talar svenska, hon talar dari. Receptionen meddelar att “vi har tyvärr ingen tolk idag, vi gör vårt bästa.” Läkaren gestikulerar, kvinnan nickar osäkert. Hon får ett recept, men går därifrån utan att veta om det gäller magen eller något annat. Hon vågar inte fråga igen.

Det här är inte ett ovanligt undantag. Det är en vardag som riskerar att normaliseras.

Tolkning handlar inte om bekvämlighet, det handlar om tillgång

När vi pratar om tolkar i offentlig sektor beskrivs det ofta som en “service” eller en “extra kostnad”. Men för den som inte talar språket fullt ut är tolken nyckeln till grundläggande rättigheter: rätten att förstå sin diagnos, rätten att delta i sitt barns skolgång och rätten att förstå ett myndighetsbeslut som påverkar ens liv.

Forskningen visar tydligt vad som händer när denna nyckel saknas. I en interdisciplinär scoping review om tolkar i psykiatrisk vård för flyktingar lyfter Fennig och Denov (2021) att språk- och kommunikationsbarriärer kan begränsa tillgång till behandling, leda till ineffektiv eller olämplig vård och i värsta fall allvarliga kliniska fel.

I Australien, vars sjukvårdssystem liknar Sveriges universella modell, visar Khatri & Assefa (2022) att människor från språkligt och kulturellt diversifierade grupper möter återkommande barriärer i vårdkedjan, där språk och kommunikation, inklusive bristfällig tolkservice och behov av flerspråkiga resurser, är centrala delar. Forskarna pekar mot stärkt språkåtkomst som en förutsättning för bättre inkludering i hälsosystemet.

Mönstret är tydligt: när vi tar bort möjligheten att förstå, tar vi bort möjligheten att delta. Det är motsatsen till integration.

Mer exponering för språket betyder inte automatiskt bättre inlärning

“Men de måste ju höra svenska för att lära sig!” är ett vanligt argument. Och ja, exponering för ett nytt språk är viktig. Men forskning om språkinlärning visar att exponering i sig inte är tillräckligt, och definitivt inte när det sker utan stöd eller struktur.

En omfattande genomgång av longitudinella och experimentella CLIL-studier i Europa (där undervisning sker på andraspråk i ämnesundervisning) visar blandade resultat och betonar att det lätt uppstår selektions- och urvalsfaktorer: vissa upplägg attraherar eller omfattar i praktiken grupper med bättre förutsättningar, vilket kan göra att “effekter” överskattas om man inte kontrollerar för urval.

Slutsatsen är enkel: att bara öka exponeringen är ingen garanti för snabbare språkutveckling.

Liknande mönster syns i översikter om digitala språkverktyg: de kan stödja språkinlärning, men effekter varierar och beror på förutsättningar och sammanhang.

Det som däremot saknas i forskningslitteraturen är studier som visar att att neka tolkning leder till snabbare språkinlärning.

Här finns också en klassfråga som sällan sägs rakt ut: “språkbad utan stöd” gynnar den som redan har resurser. Den som är högutbildad, har nätverk, ekonomisk buffert och tid kan ofta navigera missförstånd och lära sig snabbare. Den som bär trauma, har kort skolbakgrund och lever med akut stress har helt andra förutsättningar. När vi behandlar dessa grupper “lika” genom att ta bort stöd, skapar vi i praktiken mer ojämlikhet.

Det rimmar också illa med omställningen till God och nära vård, där målet är att patienten ska vara delaktig utifrån sina förutsättningar och att resurser ska användas mer effektivt.

Professionell tolkning och språkträning är inte motsatser

En central missuppfattning är att tillgång till tolk skulle göra människor “lata” eller “beroende”, som om den som använder tolk på vårdcentralen samtidigt tackar nej till att lära sig svenska.

I verkligheten fyller tolkning och språkträning olika funktioner. Språket utvecklas över tid, men behovet av att förstå finns här och nu. En person kan vara mitt i SFI och ändå behöva akut sjukvård, delta i ett rättsligt ärende eller förstå besked från en myndighet. Att ha rätt till tolk i de situationerna konkurrerar inte med språkinlärning, det säkrar att individen kan ta tillvara sina rättigheter medan språket byggs upp.

Professionell tolkning är en säkerhets- och rättighetsfråga, inte en språkpolitisk belöning som ska “förtjänas”. Vi accepterar inte att en döv person nekas teckenspråkstolk för att hen “borde läsa på läppar bättre”. Vi bör inte heller acceptera att en person nekas att förstå på sitt starkaste språk medan svenskan fortfarande är under utveckling.

Tre invändningar, och varför de inte håller

“Men de måste ju lära sig svenska någon gång.”

Självklart. Men att neka tolkning påskyndar inte den processen. Det som krävs är strukturerad undervisning, praktik, trygghet och motivation, inte att stänga dörrar till samhällsinstitutioner.

“Tolkar är en krycka – folk fastnar.”

Det finns inget starkt stöd för att professionell tolkning i sig “låser fast” människor. Däremot finns tydliga skäl att se tolkning som ett sätt att möjliggöra korrekt vård, rättssäkerhet och delaktighet medan språket utvecklas.

“Det blir för dyrt med tolkar.”

Tolkkostnader är lätta att räkna. Svårare att räkna är kostnaden av felbehandling, felaktiga myndighetsbeslut, utdragna processer och psykisk ohälsa. En patient som inte förstår sin medicin och hamnar på akuten kostar mer än tolken skulle ha gjort.

Tolkkostnader syns i budget. Men de största kostnaderna med bristande språkåtkomst hamnar längre bort och sprids över flera system. Här finns också en evidensryggrad: en systematisk översikt om professionella medicinska tolkar pekar på samband med förbättrad kvalitet och att professionella tolkar kan lyfta vårdnivån för patienter med språkbarriärer till att närma sig nivån för patienter utan språkbarriärer.

Det betyder inte att tolk “löser allt” – men att nedskärningar ofta är falsk ekonomi.

“Men vår personal pratar lite arabiska/somaliska/ukrainska – det räcker väl?”

Nej. Och här är det viktigt att vara konkret: studier som jämför professionella tolkar med ad hoc-tolkning visar att professionella tolkar ger lägre sannolikhet för fel med potentiell klinisk konsekvens, och att utbildningsnivå hos tolken spelar roll för felfrekvensen.

En kollega som “kan lite” hamnar lätt i en roll de inte är tränade för, med risk för missförstånd, rättsosäkerhet och olämpligt ansvar.

Så vad borde vi göra i stället?

Om vi menar allvar med både integration och ansvar behöver vi bygga politiken på evidens:

1. Säkra tillgången till professionell tolkning i vård, skola, socialtjänst och rättsväsende. Detta är inte en “extra service”, utan en investering i rättssäkerhet, kvalitet och folkhälsa.
2. Investera parallellt i strukturerad språkutbildning. SFI behöver vara mer flexibel, snabbare att komma in i och bättre kopplad till arbetslivet. Yrkessvenska, språkstöd på arbetsplatser och digitala verktyg som komplement – ja. Men inte som ersättning för tolkrätten.
3. Bygg ut digitala språkstöd som avlastar personalen, minskar administrationen och stärker patientens självständighet. Det kan handla om säkra lösningar för snabb tillgång till distanstolk, flerspråkiga kallelser och instruktioner samt självservice för bokning och ombokning på patientens starkaste språk. Det frigör tid i verksamheten och minskar risken för missförstånd. Digitalt språkstöd ska göra det lättare att göra rätt – inte lättare att säga nej.
4. Utbilda och stötta personal. Vårdpersonal, lärare och socialsekreterare behöver kunskap om hur man arbetar effektivt med professionell tolkning och hur man väljer rätt stöd i rätt situation.
5. Mät rätt saker. Integration mäts inte i hur många som klarar sig utan tolk, utan i hur många som faktiskt får tillgång till vård, kommer i arbete, förstår sina rättigheter och känner sig delaktiga i samhället.

Avslutning

Vi lever i en tid där politiska beslut ofta motiveras med att “det är dags att folk tar ansvar”. Men ansvar kan bara tas av den som förstår vad som förväntas. Att ta bort tolken innan språket är på plats är inte att ställa krav, det är att stänga dörren.

Det finns ingen genväg till integration genom att först ta bort möjligheten att förstå. Forskningen pekar i en annan riktning: professionell tolkning och strukturerad språkutbildning behövs parallellt, i olika syften. Den ena handlar om rättigheter nu. Den andra om utveckling över tid.

Om vi vill bygga ett samhälle där alla kan delta på lika villkor måste vi börja med det mest grundläggande: rätten att bli förstådd.

Källor

• Fennig, M., & Denov, M. (2021). Interpreters working in mental health settings with refugees: An interdisciplinary scoping review. The American Journal of Orthopsychiatry, 91(1), 50–65. doi:10.1037/ort0000518
• Figueiredo, S. (2023). The effect of mobile-assisted learning in real language attainment: A systematic review. Journal of Computer Assisted Learning, 39, 1083–1102. doi:10.1111/jcal.12811
• Goris, J., Denessen, E., & Verhoeven, L. (2019). Effects of content and language integrated learning in Europe: A systematic review of longitudinal experimental studies. European Educational Research Journal, 18, 675–698. doi:10.1177/1474904119872426
• Khatri, R., & Assefa, Y. (2022). Access to health services among culturally and linguistically diverse populations in the Australian universal health care system: issues and challenges. BMC Public Health, 22. doi:10.1186/s12889-022-13256-z
• Förvaltningslag (2017:900) 13 §.
• Patientlag (2014:821) 7 §.
• Karliner, L.S., Jacobs, E.A., Chen, A.H., & Mutha, S. (systematisk översikt om professionella tolkar och vårdkvalitet).
• Bachur, R., & Lin, H. (2012). Errors of medical interpretation… (professionell vs ad hoc vs ingen tolk; fel med potentiell konsekvens).
• Socialstyrelsen: God och nära vård (mål om delaktighet utifrån förutsättningar).

‍